Efter att ha blivit inspirerad av George Harrisons (Den forne Beatles-medlemmen) egna iPad-app som släpps nu i februari på iTunes, så ville jag inte vara så mycket sämre heller. Mitt under mitt frilansare där projekt avlönar varandra så hittar jag småluckor av ledighet där jag som vanligt kan planera min kreativa tankar. Under tidigare år har det dock alltid varit begränsad till saker som jag själv inte vill ge ut för att de varit halvfärdiga och inte menat att bli publika. Men den här gången tänkte jag göra något som faktiskt blir klart och som slutar som en produkt, en applikation om man så vill
Tanken och planeringen kring en Flash-sida som på ett interaktivt sätt visar min Gitarrsamling har jag haft länge och som vanligt så kommer bristen på tid alltid i mellan. Efter att ha fått nytändning när jag fick se Harrisons gitarr-app som släpps i veckorna så har jag återigen fått tillbaka den där lågan och jag är redan nu i ”research”-stadiet vilket är den mest tidskrävande (trott eller ej) av alla stadier. Copy ska skrivas, foton ska tas och så kommer jag behöva kolla in extra noga på funktioner som ska vara med på den interaktiva slutprodukten. Anledningen till varför jag gör detta har inte bara med ”för nöjets skull” och göra utan även också för att jag vill visa för potentiella arbetsgivare vad jag är kapabel till… trots att vissa faktiskt vägrar inse det. Så, då var den kängan i storlek 52 utdelad. Back to work!
Lagom till att det är exakt hundra år sedan i år (den 15 april 1912) som världens då största skepp, Titanic sjönk mitt i Atlanten efter att ha strykigt förbi ett kolossalt isberg och att det är femton år sedan den där minst lika kolossala filmen med samma namn kom ut så väljer Cameron och C:O att släppa Titanic i ett format som för de allra flesta av oss nog är medvetna om idag: 3-D. Varför då göra det? Varför inte. När filmen kom 1997 (1998 här i Sverige) så var den första i raden av filmer som enbart via hype och rykten lyckades bringa fram gnistor långt innan filmen ens haft premiär, något som idag är ett väldigt vanligt knep men som då var relativt okänt och dessutom kom filmen precis innan internet fick sin egentliga knuff in i folks vardagsrum, vilket skedde omkring fyra år senare 2001. Att släppa filmen nu för att inte bara för att uppmärksamma människor på det som hände i Atlanten en kall natt i April 1912 eller att en viss film hade premiär i USA under december, alldeles innan julruschen 1997 är ändå ett ganska smart drag. Fox och Paramount hakar på trenden som egentligen började med Disney och deras Lejonkungen och Skönheten och Odjuret som båda fick varsin 3-d version i somras. Man kan ju tycka att det inte finns någon annan anledning och släppa filmen nu femton år senare än bara pengar… eller hur? Kanske det eller kanske inte.
James Cameron (regissören av Titanic) har sagt i ett antal intervjuer men framför allt på besök hos James Lipton i ”Inside Actors Studio” att den största anlednignen till varför han gjorde Titanic var så att han kunde få tillräckligt med uppbackning för att finansiera en expidition ner till Titanics vrak. Vraket upptäcktes första gången 1985 och hade sedan dess varit en av största fascinationsområden och han såg chansen att om: ”Jag gör en film om Titanic kanske de tillåter mig att åka ner till vraket för att göra research”. Det som sedermera blev dokumentären ”Ghosts of the Abyss”. Cameron är känd för att sina extrema metoder och sin stora noll tolerans mot sånt och sådana som inte vill som honom. Han hade redan visat under inspelningarna av Aliens 1986 att man inte bråkar med en Cameron som är på dåligt humör. I många av de klipp som finns från dom inspelningarna så skäller Cameron ut sin producent gång på gång för att han inte kan sköta sitt jobb och att han inte hör hemma på inspelningen. Det är inte för inte som att man brukar säga att vara jävlig är alltid en väg och vandra om man vill komma någon vart.
Efter att Cameron träffat de ansvariga på Twentieth Century Fox och pitchat idén om Titanic så sa han det med en mening: ”Det är Romeo & Julia på Titanic”. Svårare än så behöver det ju inte förklaras. Det var liksom det som räckte. Långt innan filmen spelades in visste alla att den skulle bli stor och budgeten likaså. Därför var FOX tvungna till ett kolaborativt och unikt samarbete med Paramount för att få ihop den massiva budgeten på 190 miljoner dollar… Alltså nästan 2 miljarder svenska kronor då. Fastän budgeten inte från början låg på den nivå så skulle den hamna där för Cameron konstant krävde mer och mer och den drog ut på tiden. Filmen skulle nämligen från början få premiär under sommaren men flyttades till december av eknomiska och andra skäl.
Jag har i alla år hävdat att rent produktionsmässigt så är Titanic ett hantverk. Ska jag vara riktigt ärlig så kan jag även gå så långt till att kalla den för en milstolpe i hur film egentligen ska göras och borde göras. Jag var i mina unga år inte alls speicellt förtjust i intrigerna eftersom jag tyckte att det kändes fel och blanda en påhittad berättelse med en sann historia som dessutom var en extrem stor tragedi. Men idag, när jag åldern har kommit in och jag fått mer skinn på näsan kan jag ändå gilla att det Cameron gjorde med relationerna till DiCaprios och Winslets karaktärer i förhållande till Titanic som kuliss så är det faktiskt bra gjort. Det är liksom inte överdrivet som det lätt kan bli i en sådan situation men Cameron har samtidigt inte varit blyg med att framhäva periodens stilfulla atmosfär och gjort det till den mastodontfilm det egentligen är. Sen… filmens stora tyngdpunkt är varken manuset, fotot eller skådespelarna utan James Horners fantastiska soundtrack som andas en historisk blandning av Hollywod epik och matinéäventyr. När ett soundtrack kan vara så målande utan att du egentligen behöver se filmen är ett tydligt tecken på att man lyckas måla fram det som ett soundtrack ska måla fram: atmosfär. Bara atmosfär.
Kate Winslet, Leonardo DiCaprio och JamesCameron
Filmens stora succé var inte bara tack vare Celine Dion eller Leo ”heart throbe” DiCaprio utan också för att omvärlden för fösta gången lyssnade på det som skrevs i massmedia innan filmen kom och därav är Hollywood största kund nu avslöjad, den internationella marknaden. Alltså tjänar pengar i Hollywood på resten av världen. Kan det fungera femton år senare? Ja, självklart. Med titeln ”Titanic 3-D” är allt möjligt. Sen att det faktiskt var en väldigt, väldigt populär film redan då gör saken inte sämre precis. Camerons motivering här att göra en 3-D version handlade om: ”Att de som såg Titanic då 1997 säkert idag har hunnit fått en annan uppfattning om kärlek och tragedi, de kanske är vuxna och själva har skaffat barn och ser relationer lite annorlunda mot när de var yngre”. Samtidigt måste jag nog tillägga att filmen säkerligen kommer att få en ny publik som inte växte upp med Celine Dions ”My Heart Will Go On” eller DiCaprios ”babyface”.
Svensk biopremiär, för andra gången blir det den 4 april. Jag? Jag nöjer mig med soundtracket och alla de femtioelva dokumentärer som gjorts kring tragedin. Allt ifrån History Channel till Discovery. En efter en.
Fotnot: Titanic var fram till 2009 historiens mest inkomstbringande film. Vilken film som tog över den tronen? Avatar. Vem som gjorde den? James Cameron.
Internets stora framsida är informationen som finns och faktiskt hur mycket inspiration det kan leda till. En av många sidor som jag gillar är Quotes on Design som elegant samlar citat om design från kända som okända källor. Ett enkelt recept på att bota inspirationsångest eller bara lite läsning en sömnig söndagseftermiddag.
Jag har gjort ett par välgörenhetsprojekt tidigare. Alla gångerna har jag tyckt att det är riktigt roligt att få bidra med mina kunskaper och erfarenheter till något som är bra och bidragande. För ett par år sedan var jag med och designade annonsmaterial för en välgörenhetskonsert med en välkänd trubadur. Konsertern var gratis och var tänkt tillsammans med ett trevligt julbord vara en ljuspunkt för Stockholms hemlösa.
Konsertern blev en stor succé och många hade sökt sig till platsen för att höra fantastisk musik och äta fantastisk mat. Mitt bidrag låg i att utveckla en flyer (affisch) som sattes upp på Stockholms gator och jag fick positiv uppmärksamhet för den.
När jag vart tillfrågad att vara med och utveckla ett nytt välgörenhetsprojekt så sa jag naturligtvis ja. Även om projektet vart längre än vad som först var sagt så kändes det ändå rätt och roligt att kunna bidra till något.
Alla gitarrister går någon gång under sin livstid runt och drömmer om att äga en Vintage Fender Stratocaster från 1962 eller varför inte en Gibson Les Paul från 1964 eller en Fender Telecaster från 1969, tyvärr är åtgången på dessa gitarr aningen snäv och dessutom kostar dom mer än vad de flesta tjänar i månaden. Det finns dock alltid tröst till dom (inklusive mig) som inte har råd att lägga ut så mycket pengar eller de som helt enkelt tycker att det inte är värt och lägga ner så mycket pengar för en bit glorifierad trä.
Seymour Duncan är en känt namn inom gitarrvärlden. Han har tillverkat handgjorda pick-ups (gitarrens mickar) sedan mitten av 80-talet och många används av etablerade musiker där ute. Slash är den jag kommer och tänka på direkt just nu. På sin Gibson Signature Les Paul sitter det ett par Seymour Duncan. Även Red Hot Chili Peppers forne geniale gitarrist John Frusciante använder (enligt uppgifter i diverse intervjuer) ett par Seymour Duncan Antiquity II:s. Just Duncans Antiquity-serier är tänkt att återskapa äldre vintagemodeller med små medel och mickarna är precis som med alla andra Seymour Duncans, gjorda för hand. Till skillnad från fabriksproducerade mickar så kan handgjorda mickar skilja ifrån varandra, det vill säga de är inte den andra lik. Dessa Antiqutity IIs replikerar ljuden av eran som förändrade musiken för alltid, 60.talet. Med allt vad Surfing, Woodstock och Frihet hette.
Jag bestämde mig för att köpa ett par Antiquity’s till min nya Sunburst Strat något som visade sig vara ett mycket klokt beslut. En mer aggresivare och gedigen Strat-ton har jag aldrig träffat på förut. De är fenomenala på att bringa fram de klassiska gamla Fender-ljuden som Stratocasters gjort sig kända för och gör så med råge. Äger du dessutom en Rörförstärkare som till exempel mina två favoriter: ”Fender Blues Deluxe” eller ”Fender 65′ Twin Reverb” så kan man få fram toner som endast tidigare var avsedda att spelas i himlen. Frusciante är också känd för att använda en rad olika pedaler och även om jag inte riktigt vill gå åt samma håll har jag ändå valt att införa ett liknande ljud utan alla pedaler. Till exempel för att maxa ut ljudet i sin strat väljer han att använda en så kallad Micro Amp-pedal från MXR som boostar ljudet ytterligare. Det kan vara något och tänka på medans jag försöker hitta min ”tone” och med dessa Antiquity’s är jag inte alls långt ifrån att göra det.
Först och främst vill jag bara meddela att jag är ett stort fan RHCP och har så varit sedan jag var tretton. För mig är dom lika med det soundet jag vuxit upp med under större delen av tonårstiden och på ett väldigt underligt sätt har dom blivit mitt livs Rolling Stones. När jag gick på högstadiet och såg videon till ”Around the World” för första gången så tändes något i mig som jag inte kunde skaka av mig. Dom var annorlunda och fräscha, det lät verkligen inte som något annat. Många år senare när jag beslöt för att själv plocka upp gitarren så var det i månt och mycket John Frusciantes (dåvarande gitarristen i RHCP) förtjänst. Jag kunde sitta i timmar och bara analysera Frusciantes nyanserande arrangemang på gitarren och på det sättet han uttyckte sin kreativitet igenom enkla riff under komplexa förhållanden. Nu vill jag också ha sagt att jag är ett stor fan av alla andra i gruppen och allihopa är helt fenomenala musikers som tillsammans lite får samma effekt som The Who fick under 70-talet, ”less is more”. Som band behöver man inte tio pers för att låta som tjugo. Man kan vara fyra och låta som trettio.
När Frusciante lämnade RHCP 1992 för första gången så förändrades ganska mycket i bandet. Men det var också dom tillfällena som gjorde RHCP till vad de skulle bli senare, att ingen behöver låta som det alltid gjort och beundran i detta är att våga förändra sig hela tiden och fortfrande ha den stora fanbasen som man faktiskt har. Dave Navarros kontribut i One Hot Minute är enligt mig inte dåligt och gillar många spår på det albumbet, inklusive hitsen ”Aeroplane” och ”My Friends”. Men det lät inte som RHCP, det fanns ingen funk, den funken som bandet gjort sig kända för att envist kombinera med rock och pop. När Frusciante kom tillbaks ifrån att nästan dött under år av drogmissbruk så var det starten på det som jag kallar för: Mitt Red Hot Chili Peppers. Californication är till denna dag en av mina favoritalbum och minnena jag har från det albumet har jag förklarat förut i den här bloggen. Uppföljarna ”By The Way” och ”Stadium Arcadium” är minst lika briljanta och speciella. Just efter Stadium Arcadium så fick Frusciante visa att han (åtminstone i mina ögon) är den bäste av alla moderna gitarrister i dag inom rock. Inget låter som Frusciante, inget. Kanske också därför som han blev så populär i gruppen och dessutom lyckades skaka av sig hela 10 listettor under en tio års period.
MEN! Jag måste ju vara objektiv och svälja den stoltheten som jag har som fan av allt John Frusciante gjort och gå vidare. RHCP är tillbaka med det första albumet utan deras stjärnkreatör, det första sedan 1995. Och resultatet? Ja, jag är faktiskt glatt överraskad.
Josh Klinghoffer
Att förväntningar på musikalbum är inget och rekomendera. Men det är svårt och bortse ifrån dem när det handlar om ditt älsklingsband som du växte upp med. ”I’m With You” skulle få det tufft i mina öron det bara var så. Efter att ha köpt skivan på iTunes och nu lyssnat igenom den säkert fem-sex gånger under en veckas tid kan jag dock konstatera att de föräntningarna visserligen inte är Frusciante-infriade utan faktiskt lyckades få mig och tänka om vad gäller underskattning av människor och hennes olika sätt att starta om något från början och ändå lyckas hålla kvar sitt sound. I’m With You låter ju som RHCP alltid gjort men det är något där inne under alla de fjorton spåren som är extremt annorlunda. Vem sa ni? Josh Klinghoffer? Aha, Frusciantes kompis tillike kollega från freestyleprojektet Ataxia och hans backup under soloskivan, ”Shadows Collide With People”, Josh röst kan höras på spåret Omission tillhör det albumets bästa spår. Josh är dock en helt annorlunda individ och hans approach till det gitarrelaterade kan väl liknas till en mer modern version av George Harrison. Att inte köra på för mycket utan mer låta gitarren göra sitt och lyfta fram allt det andra. Frusciante fick extremt mycket rum på Stadium Arcadium och i stort sett varje spår har ett solo som inte låter likt det andra. Frusciante är dessutom en Virtuoso och konstnär med sin gitarr. Josh är det inte men är det nödvändigtvis något dåligt? Nej, jag tycker inte det eftersom det gör bara att Fleas fenomenala bastillgång kommer fram tillsammans med Chad Smiths hårda rytmer. Har man följt ett band under en väldigt lång tid känner man enkelt igen rytmsektionen och Flea och Chad kan jag höra mil ifrån. Under spår som ”Factory of Faith” som verkligen har det där distinkta Flea-signatur soundet så är deras samarbete kanske ett av de bästa… någonsin. På ”Etihopia” får faktiskt för första gången Chad lyftas fram själv som den största bidragande orsaken till låtens tuffhet.
Andra spår värt att nämna är ju till exempel: ”Look Around” som i första anblick låter misstänkt likt ”Minor Thing” från By The Way. Även om melodin är helt annorlunda så har den samma ”GO”. Jag kan också mycket väl tänka mig att Klinghoffer även han är ett stort Frusciante-fan och det lyser igenom på många av de andra spåren också. Men Klinghoffer har också tagit in något själv, såklart. ”Monarchy of Roses” och ”Did I Let You Go” är två spår som jag själv kan tycka inte alls låter som RHCP gjorde förut och hade det inte varit för Kiedis karaktäristiska röst så hade jag nog inte reflekterat över dem. Men nu är hans röst där och det gör saken rätt intressant. Did I Let You Go har dessutom intressanta gitarrnyanser som precis som med Frusciante är väldigt komplexa och svåra, fastän introriffet låter som om det hämtat ur spansk folkmusik. Andra hybrider som har den där galna blandningen av RHCP då och nu är ”Meet Me At The Corner” som snabbt blev en mina favoriter. Den är lågmäld och nästa melankolisk i sitt utförande. Refrängen spendar Klinghoffer och Flea viskandes på ett väldigt atmosfäriskt sätt, väldigt stämningsfullt. Den innehåller också en väldigt underlig sluthook med Klinghoffer som lägger ett par freestylade Country-licks. Den inledande singeln ”The Adventures of Rain Dance Maggie” (videon finns längst ner i inlägget) är också på sina sätt en hybrid som faksitk påminner starkt om ”Hump De Bump” från Stadium Arcadium. Dock inte den låten jag skulle använda som inledningssingel för att börja sälja ett album men jag är ju och andra sidan inte en publicist så…
Red Hot Chili Peppers anno 2011
Man kan väl heller inte analysera ett RHCP utan att nämna Anthony Kiedis som under år utvecklats enormt. Hans röst och blivit bespottad för att han inte kan hålla en ton rätt, enligt många. Då måste man väl ha i åtanke att Kiedis och resten av RHCP kommer ifrån en rappande Funk-bakgrund och har man inte hört deras debutskiva från 1984 så är det väl svårt och tänka sig det. Men under Californication-tiden och under de resterande åren har han blivit mycket bättre och under många tillfällen på I’m With You så blir jag faktiskt mycket imponderad. Hans största tillgång till bandet har ändå varit hans indirekta rimmande av saker som inte skapar logik. En av mina ”all time favorites” är den lilla raden ifrån Californication: ”Pay you surgeon very well to break the spell of aging. Sicker than the rest, there is no test but this is what your’e craving.” Många rader under detta album även också minnesfyllda och I’m With You’s absolut bästa spår (om jag prompt måste välja det) är helt klart ”Brendan’s Death Song” som innehåller en varm hälsning och hyllning till deras nyligen avlidne kompis Brendan Mullen (som var med och skrev boken om RHCP som kom ut förra året). Just Brendan’s Death Song innehåller fraser som är både varma och sorgliga (kanske de bäst skrivna av Kiedis någonsi?), ackompanjerat till en akustisk fadäs som gör över till en mer episk rockigare variant som i sin tur mynnar ut i ett stick med Kiedis ylandes ”Yeahh-Yeahi-Yeaahh…” Just i det momentet blir i alla fall jag påmind om varför jag gillar musik så mycket och har en låt en sådan stor inverkan på mig kan jag inte låta bli och summera upp ”I’m Wih You” med just orden I’m With You. Visst, Frusciante saknas, ingen snack om saken. Jag kan till och med tycka att den tiden jag växte upp med RHCP är det RHCP som jag föredrar allra mest men den nya eran med Klinghoffer är inte dålig, nästan tvärtom. Får dom bara putsa på varandra och fortsätta göra fler album tillsammans kan det faktiskt bli något ännu större.
Slutligen så ska jag väl försöka mig på någon form av summering så här efter en veckas lyssnade. Det är svårt eftersom det tar betydligt längre tid än så för ett album och verkligen sätta sig. I’m With You har ett par riktigt sköna låtar och dom fungerar för att dom känns nya. Tillsammans med det och och Fleas nyväckta intresse för Piano (hört under ”Happiness Loves Company”) så får jag ändå ställa mig upp och klappa lite för det nya RHCP. På sina ställen låter det riktigt bra och även om det inte når upp till det jag fick uppleva som trettonåring under högstadiet med Californication så hoppas jag någon annan i samma ålder får uppleva I’m With You så. Albumet har potential att växa även hos mig men det finns ju alltid det är subjektiva cyniska stofilaktiga MEN:et. Jag är en gitarrist själv och anser Frusciante vara min största inspirationskälla. Det var han som lärde mig att spela gitarr igenom alla år från Californication till Stadium Arcadium och det är tyvärr onårbart i min värld. Klinghoffer är en kompetent musiker och har med sin stil tagit in något som faktiskt fungerar, trendmässigt (jag trodde aldrig jag skulle få höra Kiedis använda autotune men alla kan ju ha fel) och det känns väldigt 2010-tal. Betyg? Svårt! Jag vill lägga mig på en stark tre och till och med dra av en 3,5 just för ”Brendan’s Death Song” men det är mycket annat som inte låter mig göra det. Därför sätter jag bara en trea och hoppas på att de tar fram ett par riktigt riviga B-sidor och lyssna på ett tag. Albumet i sin helhet är dock klart godkänd och jag blir glatt överraskad när jag får ha fel, dom visa ännu en gång vilka fenomenala musiker dom är allihoppa och jag kan bara säga…
Att kunna slå igenom inom musikbranschen och samtidigt anses vara en talang är något få människor faktiskt lyckats med. Det är också därför som musikbranschen och hela musikvärlden anses vara en sluten klubb för människor som bara har talang och alla andra verkligen inte får plats, även om många har försökt. Det är åtminstone den enda branschen där du kan slå igenom hårt och länge enbart om du anses ha talang. Det är inte som tv eller film där talang bara är sekundärt och där det mer handlar om tur, känna dom rätta människorna och hur mycket bakdel du är villig att… slicka.
Musikvärlden är dessutom också en egendomlig orginsation fylld av stora hinder som du som artist måste ta dig över för att kunna gå vidare och utvecklas. Där dock många hinder som anses vara oöverkomliga och dom föds ur det som många skulle kalla anledningen till varför du börjar med musik i första taget; Andra människors beundran. Att vara musiker och säga att man inte gör det för människorna som lyssnar på en är ungefär som om en doktor skulle säga att han/hon blev doktor för dom schysta kläderna man får bära. Alla kan säkert känna igen sig att bli uppmuntrad och respekterad för det arbete man lägger ner på allt man sliter med. Det är ligger i människans natur att gilla uppmärksamhet och vissa människor kräver mer än andra av miljoner olika anledningar.
När du dock har tagit steget som artist och bildat en grund och fått den uppmärksamheten som du förtjänar så tror jag (för jag är bara ett fan av andra musiker och ingen musiker själv) att känslan av att leverera är skyhög och även om de flesta av dom som beundrar en inte bryr sig om man valt att ha mer stråkar eller mindre piano på sitt nya album än förra så finns det alltid någon form av ”press” som hela tiden ligger där och när väntan efter något nytt album blir för stor byts kanske fascinationen av en artist till något mer än så.
Alla som är kreativa på sina arbeten och som måste leverera vet om att det svåraste som kreatör är att följa upp ett redan bra arbete. Det är om än en väldigt liten skillnad i musikbranschen och filmbranschen för den delen. Anledningen till varför jag tar upp detta är ju lite för att poängtera ut något som är hämtat i verkligheten och var mer aktuellt än soulstjärnan Amy Winehouse bortgång. Hennes ”Back to Black” som släpptes 2006 är ett mycket hyllat album och låten ”Rehab” som spelades frenetiskt på radio under i stort sett hela 2006 blev hennes ”Smells Like Teen Spirit” och vad har egentligen Kurt Cobain och Amy Winehouse mer gemensamt? Mycket. Det mest uppenbara är väl åldern, 27 år. Båda avled under året då de fyllde tjugosju. Det är dom inte ensamma med, artister som: Jimi Hendrix, Janis Joplin, Brian Jones och Jim Morrison dog alla under denna ålder. Slump? Nej. Att vara ung, talangfull, rik och dessutom förebild är ett jobb som ju låter som en dans på rosor. Och till en början är det nog en dans på rosor också men att konstant vara omtyckt och hela tiden ha den där gnagande känslan av att leverera och kontakt leverera är något som till och med Picasso hade problem med.
Föga överraskande är det ju då att när någon så tragiskt dör i förtid så ökar inressset för artisten i fråga, markant. Naturligt. Kan man inte få sympati från någon som man inte känner försöker man skapa det. Det är heller ingen hemlighet att det bästa PR-tricket som varumärke är att ha en snabb karriär och dö i förtid. Elvis var och är fortfarande den bäst säljande artisten efter sin död med kontakt nya album och ”Greatest hits”-skivor i antågande. För inte så länge sedan släpptes ett nytt album av Jimi Hendrix med låtar som inte varit i cirkulation sedan han dog 1970.
När Nirvanas frontfigur Kurt Cobain tog sitt liv i april 1994 följde en massiv sorgeföljd något som världen inte skådats sedan John Lennon blev skjuten 1980. Även det mordet på den före detta Beatles-medlemen är ett tydligt tecken på när ”fascination” av någon blir så pass stor att den övergår i besatthett då Lennon sköjts av en sina egna fans. Jag läste härom året (så mina siffror är kanske inte rätt) att efter Cobains självmord fördubblades antalet självmord hos unga i USA. Alla pratade om det ansvar du har som artist igenom att var en bra förebild. Och det är just DET ansvaret som är så svårt att efterfölja för både Winehouse och Cobain var en gång i tiden inte bättre än de som följde dem och deras musik. Ur en mans tragedi föds en annan.
Amy Winehouses ”Back to Black” ökade sin försäljning markant efter att sångerskan hittades död. Ser ni poängen här? Den stora ironin är alltså att du måste dö för att bli kallad legend och bara då har du lyckats med det som de flesta artister bara kan drömma om. Så i slutändan vad är det du som artist eftersträvar? Lyckan att få göra något du tycker är roligt eller olyckan att ständigt kunna leverera och leva upp?
Visst är det spännande med tv-serier. Jag tycker ärligt det. Däremot vad jag inte gillar är när tv-serier utvecklas och inte blir den serien det en gång var. Det finns massor utav dem där ute som verkligen har hoppat av tåget och inte rest sig igen. När CSI började år 2000 var det banbrytande för tv. Aldrig tidigare hade publiken (vi) utsatts för något så verkligt och så lärorikt som kriminologi och dess vetenskap. Forensisk bevismaterial var helt plötsligt riktigt underhållande och en vanlig Topz fick nu helt plötsligt andra användningsområden än att stoppa i öronen och göra rent kretskort med.
När Anthony Zuicker skapade serien någonstans i slutet av 90-talet så var just USP:en (Unique Selling Point) för serien att man skulle lära sig något och det var då du som publik kände det mest med i matchen. Mycket riktigt, resten är ju som bekant historia och CSI ledde vägen för den nya typen av polisserier som idag är ett dussintal. De två första säsongerna av CSI är fortfarande de bästa men den tredje, fjärde och till viss del den femte håller stämpeln ”Okej”. När så den sjätte kom 2005 så började problemen åtminstone enligt min åsikt. Jag håller fortfarande Säsong 1 av CSI som en av de bästa säsongerna av någon serie, HBOs serier naturligtvis inte inräknade. Varför? För att säsong 1 av CSI är en lyckad kombination av det som gjorde CSI så bra i första taget: Total fokus på karaktärerna och inte allt runt omkring. Det var också det som blev seriens fall i och med säsong 6 och 7.
Jag äger faktiskt bara de första fem säsongerna av CSI på DVD och är väldigt stolt över det. Jag totalvägrar och köpa övriga säsongerna och borde väl egentligen inte göra det om jag skulle kalla mig fan men stoltheten och de faktum att jag inte alls gillar CSI efter säsong 5 väger tyngre.
Samma sak är det med Criminal Minds också sänt av CBS. Criminal Minds är mer psykoligiskt än CSI som är vetenskapligt och handlar om FBI-agenter som sysslar med gärningsmannaprofiler. Seriens stora behållning var Mandy Patinikn som briljant spelar en halvtutbränd med genialisk veteran som kan allt, sett allt och hör allt. När Mandy valde att hoppa av serien efter dispyter om lön och tid så försvann lågan och serien försämrades redigt mycket. Det var efter säsong 2. Jag satt här och funderade nu om jag skulle ta och göra en CSI fast för Criminal Minds och bara köpa säsong 1 och säsong 2 och sedan vara nöjd över det. Jag vill inte se ett Criminal Minds utan Mandy och det skulle vara ännu tråkigare och behöva tänka på att ens intressera mig för de andra säsongerna.
Varför är det här intressant för andra då? Inte vet jag men någonstans finns det väl alltid någon som känner lite samma sak. Jag är ett stort fan av Seinfeld och alla säsonger är fantastiska men jag gillar säsong 5 och framåt bättre än dom första fyra säsongerna. Konstigt? Nej, sån är jag. Kräsen. Ja.
Låt oss prata om kreativtet för en stund. Vad är det för något? Hur är man när man är kreativ? På vilka sätt kan man vara kreativ? Oj, den som kunde svara på alla dom frågorna och fortfarande vara vid fulla sinnes bruk.
För mig som har ett jobb där kreativteten är det enda vapnet mot problem och hinder så är svaret ofta lika självklart som logiskt; kreativiteten är min bil. Det är den jag tar mig fram med ibland snåriga skogar (notera symboliken mellan skogar och kunder) och lär mig sicksacka mellan svåra bilköer på vidusträckta landsvägar. Ibland går det riktigt bra och ibland går det inte alls lika bra. Precis som de flesta konstnärer vet så är kreativitet inget oändligt utan mer en hemlig ”dryck” som du måste bli inspirerad av för att kunna dricka utav och inspiration mina vänner är ”bilens” bensin. Inspiration = motivation = kreativitet = resultat. Jag kan vakna på morgonen och känna kreativitetens lustar komma över mig och när jag väl sätter mig ner för att göra något kreativt (hemsidor, affischer, synopsis, grafik, logotyper etc. etc.) så kan bensin ta slut fort.
Hur gör man för att motverka denna digitala form av skrivkramp? Gå en promenad! Det fungerar alltid! Jag vet inte hur många gånger jag suttit och inte vetat hur jag ska designa något och sedan valt att gå ut en timme för att sedan gå in och sätta mig igen och komma på en lösning på det problemet jag hade innan jag gick ut. Det finns inget som går upp mot en nypa frisk luft och röra på benen. Om det är så att det handlar om att blodcirkulationen i kroppen frigörs och hjärnan får mer syre låter jag vara osagt då mina medcinska kunskaper inte är befogade men för en kreatör finns ingen bättre mack och stanna till vid, eller gå förbi rättare sagt.
Häromdagen satt jag med ett inbjudningskort i Photoshop och visste varken ut eller in hur jag skulle lösa den kreativa biten. Efter att ha gått en promenad i en timme fick jag en snilleblixt och gick med raska steg hemåt, satte mig ner och började experimentera… Två timmar senare var kortet klart och kunden riktigt nöjd. Den ihärdiga ordklyschan: ”Du lär dig något nytt varje dag” känns ganska rätt under dagar när allt går extra trögt. Lär dig något nytt!
Visst är det lätt att se en film och efteråt känna en viss lättnad eller kanske till och med sorg? Varför? En välskriven film lyckas ofta med konststycket att lämna ”något mer” efteråt. Att skriva historier med öppna slut är populärt och fungerar nästan alltid även om det är lite som att skippa middagen och direkt gå och lägga sig, blir svårt och sova när magen är tom.
Film är ett medium som får sin genialitet i att vi blir presenterade för karaktärer som sätter avtryck och som vi kan relatera till och känna sympati för. När det är riktigt bra skrivet i film så får vi (de flesta i alla fall) en känsla av att vi känner personerna inblandade och huvudrollsinnehavaren, protagonisten ska vara den som får oss att pendla mellan hopp och förtvivlan oavsett om vederbörande är en ”bad guy”.
Film är dock inte den enda formen där detta kan yttras det finns så många andra former som kan ha samma effekt. Spel till exempel. Spelvärlden har varit en bagatell i mångas ögon i många år. Branschen har aldrig blivit erkänd bland cineaster och annat filmtokigt folk, förens nu. Idag år 2010 har vi en spelbransch som är så pass utvecklad att film lätt börjar kännas konstigt och tafatt (ta det rätt, det stämmer ju naturligtvis inte alltid). Jag har redan skrivit superlativ om Call of Duty-serien som är mästerligt regisserat och innehar en sorts magisk ”Aha” och ”Woho!” känsla. Linjärt ja… Men ack så medryckande.
Motsatsen till linjärt är ju olinjärt och då tänker nog de flesta på GTA och den serien. Rockstar Games är ökända på både gott och ont inom populärtkulturen. Deras GTA-serie har skapat rubriker som är enligt många överdrivna men säkert inte helt omotiverade om mer än att jag ”förstår kritiken”. Hur som haver har Rockstar alltid varit mästare på att berätta historier med hjälp av interaktiviteten som hjälpmedel, något som filmens värld inte har. Det senaste liret från Rockstar är deras ”Red Dead Redemption”. En saga om den galna vilda västens sista dagar. Det är 1911 och samhället är i ständig förändring. Nya människor sätter ny mark och långt borta är kampen mellan cowboys och indianer. I stället handlar det om att överleva i en tid när pengar var det som motiverade folk mest.
John Marston är en före detta ”Outlaw” som lagt sitt jobb på hyllan för gott men får inte riktigt den ro han behöver då han ständigt blir påmind av två irriterande agenter som ger honom ett ultimatum för att få lämna sitt våldsamma förflutna för gott; döda de som du omgav dig med åt oss och ta ut en hämnd på samma gång. Marston som fått sin familj kidnappad på grund av detta har inget annat val än att leta rätt på sin gamla stil och dra upp gamla vanor, en gång till. Under sin resa får Marston träffa på ett antal intressanta karaktärer och ställen. Han reser till Mexiko och blir involverad i tågrån gängbråk. Han far norrut mot bergen för att inställa sig hos andra underliga karaktärer, bland annat en excentrisk professor som missbrukar kokain.
John Marston är ett bra exmpel på makalös historieberättande när den är som bäst. Att väcka sympati för en karaktär som från början är en bad guy är inte bara svårt, det kräver tålamod och hans mall blir allt klarare ju längre in i spelet du kommer. Efter att ha spelet igenom spelets massiva Singelplayer-kampanj som verkligen aldrig tar slut (underbart!) kommer man till ett slut som är hjärteskärande på alla möjliga plan. Dels saknar kampanj allt vad klimax är och väljer att sadla av till en enda stor epilog som avslutas på ett sätt inget annat spel har gjort tidigare, eller film för den delen också. När eftertexterna rullas till tonerna av det relativt okända indie-bandet Ashtar Commands: ”Deadman’s Gun” är tårarna inte långt borta. För första gången under hela mitt liv har ett spel berört mig på samma sätt som en film kan göra, precis det där läckra och sorgliga på samma gång som verkligen från en riktigt bra och välskriven historia kan erbjuda.
Allt är tack vare Rockstars fantastiska kunskap om att skriva dialoger och låta historien utvecklas trots att den ”avbryts” när det är dags och spela. Men eftersom spelmomenten är så vackert inpassade i historien så tappar man aldrig riktigt tråden utan det blir snarare en motsatt effekt. GTA-serien tillhör en av mina absolut favoriter någonsin och RDR är numer där uppe också. Spelet är en given klassiker och kommer att tillföra många glada timmar i framtiden som jag kommer att minnas med värme. När spelet så släpps för PC (vilket det med all förmodan kommer att göra) så kommer det att köras igenom igen och igen, samtidigt som jag redan spelat om det fem gånger tidigare på min 360.
Socialt